Jeanette Milde_ko_i_skutt

 

 

 

 

Följ med till min BLOGG. Nedan: några artiklar från när jag hade bloggen här på hemsidan.
        

 

                                                                                 

 

Kängorna tar över!

En semester med systrarna var inte igår. Efter det att föräldrarna sålde vårt paradis i Malmköping 1997 tror jag inte vi har spenderat en semesterdag ihop. Dags att göra något tillsammans förutom att äta födelsedagstårta. Och en natursemester – skönt, spännande och billigt. Eller billigt? Syster Agneta stressade på oss att boka flyg till Kiruna för att de billiga biljetterna skulle försvinna i intet inom loppet av några sekunder. PANG! Borta! Därför bokades flyg på studs. Det blev fel förstås! Att boka om blev några tusen extra. Tälta? Nä! Inte i vår mogna ålder och med levnadstärda kroppar. Konkurrensen bland boenden uppe på Kebnekaise gynnar inte köparen. Det blev några tusen till för natthärbärget. Så meddelar syster Bim att hon köpt nya kängor. Det var specialpris på Lundhagskängor och hon hade slagit till. Jag provade mina, ej Lundhags, som jag redan hade men aldrig gillat, och funderade på om jag skulle våga vandra med dem i tio timmar i sträck. Med kängorna i väskan åkte jag till samma ställe som syrran. (Hela uppväxten gjorde jag allting som syrran och det sitter tydligen i.) Jag visade mina kängor. Mannen, nedflugen från Lundhags i Järpen för att bland annat hjälpa mig, tittade på innersulan och konstaterade att det inte fanns någon luftmån för stortån. Annars var kängorna prima. Stortån ska man visa hänsyn och kärlek. Jag köpte likadana kängor som syrran. Vi, syrran och jag, kom väldigt överens om att aldrig någonsin tala om för en enda vad de kostade. Vadå, de skulle hålla hela livet, sa säljaren. Det skulle bli jag och kängorna tills döden skiljde oss åt och sonen fick ärva dem. ’’Hon gick hädan, men kängorna vandrade vidare.’’ (Ur dödsannonsen)

Kängorna skulle gås in. Vädret var uselt. Ville inte förstöra mina fina kängor. Men så klarnade de upp och mina strapatser började. Upp och ned för så många backar och berg som möjligt. Hittade jag en bra backe kunde jag gå upp och ned en fyra-fem gånger. Sickna kängor! Jag flöt omkring som lite från ovan. Marken kunde vara stenig eller full av rötter, men där gled jag fram på mina segel-kängor. Inte tryckte de någonstans heller vilket alla skor gör på mig. Det var njutbart, men jag var stressad. Hur ingådda behövde de bli? Behövde de rastas även på söndagarna? Jag gjorde en liten operation som gjorde att kängorna fick stå i flera dagar. Hur skulle det gå? Resan närmade sig och kängorna stod i hallen. På med dem igen. Jag upptäckte nya skogar, härliga stigar i fågelkvitter med utsikt bland knotiga tallar, spännande hål i marken och – hörde dörrgnissel högt uppe i ett träd! Skumt! Annars var en liten rädsla att stöta på en älg, men älgar bygger i alla fall inte bon uppe i träd. Eller? Små stugor med gnisslande dörrar?

Jag älskade/älskar att gå i mina kängor. Men vad tänkte jag på? Jag hade glömt att behandla dem. De skulle ju vaxas eller nåt. Överallt? Syrran visste inte. Jag ringde till källan. Lundhags i Järpen alltså. Då ska du få prata med skomakaren, sa personen. Skomakaren frågade var jag hade köpt mina kängor. På Alewalds, sa jag. De hade Lundhagsdagar. Men då var ju jag där, sa skomakaren. Men kommer du inte ihåg syrran som önskade sig att vandra i Kebnekaise i 50-års present? sa jag. Jo, det kom han ihåg. Det var alltså skomakaren till våra Lundhagskängor som både jag och syrran fått träffa. Plötsligt blev mina kängor mina värdigaste skor. Nu är det bara fyra dagar kvar tills de ska få bevisa det på riktigt! Om de gör det kommer jag bergis bli Lundhagssäljare.