Kompis

Jag tror vi var vänner i 10 år. Jag kallade honom Kompis. Han kom i april. Bodde på en fågelö som heter Sverige som jag ser från mitt hem. Plötsligt satt han här på räcket och tittade. Som om vi setts igår. Han var en sofistikerad mås. Inte skränig. Möjligtvis smackade han med näbben som att han sa ’’Nam nam’’ när han tyckte att jag var trög. Någon gång gapade han stort. Men annars var han tålamodet själv. Satt där och tittade. Vi småpratade om ditt och datt. Så där som man gör. Ibland blev han trött och nickade till. En midsommar satt han utanför fönstret och suktade efter vår midsommarmat. – Hur kan ni sitta med all den där maten och låta mig vara här utanför? Då fick han sig en sillabit och potatis. Han var matglad och fick matrester av diverse slag. Fanns inga rester fick han kattmat. Ibland fick jag smyga så att inte min sambo såg.

Efter några år presenterade han sin flickvän/fru. Hon hade säkert visat sig tidigare, men jag hade inte fattat hur det låg till. Jag kallade henne Vän. Den mesta tiden ruvade hon väl på äggen och passade ungar. För hon visade sig bara några dagar på vårkanten. Kompis fixade käket.

I slutet av juli blev det tomt när de gav sig iväg. Jag gissade att ungarna blivit flygfärdiga och att de gav sig längre ut i havsbandet.

År 2021 blev annorlunda. De kom som vanligt på våren. De var sig lika. Kompis modig och i täten. Vän tillbakadragen och satt helst på husnocken. Men efter två veckor var Kompis borta. Det hade varit bråkigt med kråkorna. De gillade inte sommargästerna. Kråkorna gick hårt åt och de har vassa klor. Jag bara anar att det var så det slutade.